En fantastisk vårvinterdag – 19 mars 2022

Det här blev verkligen en suverän vårvinterupplevelse. Kölden nöp lite i kinderna när jag gick upp mot samlingen utanför Krikors. Jag visste dock att solen skulle göra sitt under dagen och avsevärt höja temperaturen. Nu hade den knappt nått över horisonten, men himlen var strålande blå utan ett uns av moln. Det var en behändig skara förväntansfulla skådare som rullade ut ur Växjö på väg mot okända mål. När vi svängde av på vägen ner mot Sjöbytornet var vägen fylld av gäss. Svårt att artbestämma i motljuset men jag tyckte mig kunna urskilja en del bläsgäss. De började först att sakta gå bort från vägen ut på fältet och vi rullade försiktigt neråt. Det gick bra, men så plötsligt var det någon gås som fick nog och lyfte, därmed gick hela flocken till väders och de flesta försvann i riktning mot Grimslöv. Kvar blev en del gäss som landade i den bortre kanten upp mot vägen samt de häckande grågässen utpytsade parvis två och två med viss distans. När vi steg ur bilarna på parkeringen så möttes vi av vårtecknet nummer ett, hela luften vibrerade av lärksång. Det är oslagbart varje vår man får uppleva det.

Sjungande sånglärka

Uppe från tornet kunde vi spana av gässen som landat borta vid vägen. Det var bläsgäss alla och en snabb kalkyl gav 105 individer. Bredvid dem gick en stor flock med tofsvipor på upp mot 200 ex. En skogsduva flög förbi på långt håll. Några tranpar spatserade lite förnäma omkring ute på åkermarken och en stilig röd glada gled runt och fick en del av tofsviporna att ta till vingarna. En flock med svanar kom inflygandes från söder. Det tog sikte på några sångsvanar som stod på åkern på andra sidan stora vägen. I tät först två vanliga sångsvanar men när jag synade de andra så såg jag att det var mindre sångsvan. En inte alltför vanlig syn här hos oss. Det var en familj med två adulta och fyra fjolårsungar. Typiskt att de inte splittrats upp ännu eftersom de skall vidare till tundran långt bort. Lars Svensson har ju döpt om dem till tundrasvan i Fågelguiden. Egentligen ett ganska bra namn som beskriver var de finns. Det har dock inte vunnit gehör, troligen mest för att den amerikanska underarten av mindre sångsvan, med helsvart näbb, länge kallats för just tundrasvan. Det skulle ju kunna komma att väcka förvirring i framtiden vad man avser när man säger tundrasvan.

Tundrasvan fotograferad på tundran utanför Barrow i Alaska

När vi spanade ut över sjön hittade vi en havsörn i toppen på en gran ute på Slättö. Det var en bångstyrig tonåring som bevakades av en intresserad kråka från trädet bredvid. Jan hittade en salskrakshanne med två honor kring sig. De försvann för en stund bakom buskagen i strandkanten, men kom sedan fram till allmän förtjusning igen för en kort stund. Där fanns också några viggar och på stenarna utanför hade gråtrutarna satt upp en imponerande lineup. Gulsparven sjöng härligt från buskagen söder om oss. Det är verkligen synd att man tagit ner så mycket av buskar och trädridåer som fanns här tidigare. Nu började det kurra i tarmen och förslaget om förflyttning upp till fikaborden på Norregårds backe föll i god jord. Snabbast att visa intresse var Anders som var nere ur tornet innan vi andra hann blinka. Vi lämnade lärksången och satte oss i bilarna för kort transport. Gladan gled omkring på mycket njutbart avstånd när vi nådde stora vägen. Vid fikaborden var det full aktivitet. Luften var full av blässgäss, om det var fåglarna vi sett nere vid Sjöby eller det var nya flockar på flytt är svårt att säga. De flög omkring lite planlöst och försvann sedan mot söder igen. En nyanländ bofink provade rösten och en mer uppsjungen gröngöling stämde in.

Från tornet kunde vi konstatera att det fanns mycket krickor i maden, men förutom gräsänderna så hade inte de andra änderna ännu infunnit sig. Även om Ola Ö hade observerat en årta tidigare i veckan så var den nu borta. Det fanns också ett femtiotal rastande sångsvanar som delvis var skymda bakom ön. På rovfågelfronten kunde vi notera havsörn och ormvråk. En tranplog på knappt 20 drog vidare mot norr utan att stanna. Det mest intressanta var tre tundrasädgäss. De låg strax nedanför tornet en bit ut i vattnet och vilade tillsammans med en skogssädgås samt några grågäss. Gässen var nära och man fick verkligen tillfälle att studera dem och jämföra tundrasädgässen med skogssädgåsen intill dem. Det gick också sex bläsgäss och betade på gräset ännu närmre än sädgässen. Perfekt ljus bidrog också till att observationerna blev bra. Nu hade klockan tickat upp mot 11 och det var dags att avsluta en trevlig och givande exkursion.

Text och foto Ola Bondesson