Microskådning - ett år i hemkommunen

VÄXJÖ FÅGELKLUBB

Microskådning - ett år i hemkommunen (Text & Foto Thomas Hultquist)

Microbirding, eller microskådning är en term som började användas för drygt 10 år sen. Det innebär i korta drag att man skådar fåglar lokalt, oftast begränsat till en kommun men det är upp till var och en var man lägger ribban. Under 2018 hade jag en lång föräldraledighet inplanerad från januari till slutet på september som jag tänkte skulle ge mycket tid i fält och på så sätt försöka se så många arter som möjligt i Växjö kommun, och många arter blev det!


Microskådning och taktiskt upplägg
Microskådning är ett sätt att skåda som motsvarar dagens samhälle mer med tänket att vara mer miljömedveten och inte köra de där långa sträckorna, t.ex. till Öland eller Falsterbo för att se fågel. Det finns nämligen mycket fågel att uppleva och upptäcka bara runt knuten på hemmaplan, något jag själv kunde konstatera efter att ha lagt mycket tid i fält på hemmaplan. För att se så många arter som möjligt behöver man ställa sig ett par frågor. Vilken taktik ska man ha, hur och när ska man skåda för mesta möjliga utdelning av arter var frågor som jag ställde. I mitt fall innebar det också oftast noggrann planering och ett djupt tålamod att skåda merparten av tiden med barnen, Alice som var knappt tre år i början av 2018 och Astrid som bara var 10 månader i början av 2018. Alice var ett så kallat 15h-barn så hon fick vara på dagis tis-tors, 5h per dag. Det blev mycket skådning runt Rottne och framförallt många besök vid Övrasjön vid Vartorp, men även en hel del besök i Lidhems-området och Jäts badplats vid Åsnen. Tanken är ju att de ska kunna vara med på sina förutsättningar och ha möjlighet att roa sig med mer saker än bara fåglar utan att bli avskräckta.


Januari
Året inleddes med skådning på fågelmatningen hemmavid, stenknäck, steglits och en fluffigt bomullsvit snösiska födosökte under de första dagarna på året. Snösiskan har för tillfället plockats bort som art och anses numera vara en ras av gråsiska, men diskussioner förs om det verkligen ska vara så. Från vassen nedanför tomten avslöjade sig en gärdsmyg genom sitt smattrande, då den retat upp sig på grannens katt som antagligen kommit för nära. Redan den 6 januari hade vi det traditionella vinterrallyt som Växjö Fågelklubb anordnar, det går ut på att se så många arter som möjligt mellan klockan 00.00-16.00 inom kommunens gränser. 2018 skulle visa sig vara ganska milt kring årsskiftet vilket bäddade för ett högt artantal på rallyt, bröderna Örjan och Fredrik Alering slog rekord med 69 arter, en sanslöst bra siffra och frågan uppstår om det nånsin kan slås? Mitt lag hamnade på tredje plats med 62 arter och redan där hade jag fått en bra start på skådaråret i kommunen 2018. Totalt sågs det hela 83 arter under rallyt. Arter som jag såg under rallyt och är värda att nämnas är bl.a. kungsfiskare, stenfalk, större korsnäbb, blå kärrhök, tofsvipa, taltrast samt spetsbergsgås. Där kungsfiskare än en av de där arterna man lättast får in på vintern när sjöarna är frusna.


Några dagar senare var det en väldigt fin natt och i gryningen stannade jag till vid Sågaretorpet, Lilla Björka för att lyssna efter ugglor. Målet var sparvuggla men till min förvåning satt en pärluggla och spelade lite vintertrött, sparvuggla fick jag in på eftermiddagen istället på den klassiska lokalen Spuggs mosse vid soptippen i Rottne. Sista arten i januari blev den kricka som övervintrade i Bäckaslövs våtmark som jag såg den 11 januari. Vintern fick ett allt fastare grepp och det var kallt och mycket snö en period vilket gjorde att krickan som var nr 71 var det jag hade i utgången av januari, trots ett par försök på järpe vid en känd lokal. I Växjö kommun finns det inte så många speciella vinterfåglar man måste få in i januari, men kungsfiskare och strömstare är sådana.


Februari
Februari fortsatte vara kallt och det dröjde nästan en hel månad mellan krickan och art nr 72 som var skäggmes. Dessa hittades av Johannes Rydström nere vid Ingelsund i Åsnen och jag och barnen körde ner och tillbringade ett par fina timmar i ett soligt gränsland mellan Växjö och Tingsryds kommun.  Några dagar senare fylldes listan på med en rödhake som fick vårkänslor i Rottne , och småsjöng lite i skymningen. Samma dag flög en nötkråka fram och tillbaka över huset i Brittatorp, och man kan väl ana att den tömde ett av sina vinterförråd i närheten. Det var fortfarande inte riktigt läge att pälsa på barnen massa vinterkläder och göra någon storslagen skådning med långa utflykter, utan det blev mest pulkaåkning och skådning hemifrån tomten. I Rottne kunde kattuggla och ängspiplärka räknas in, ängspiplärkan bör trots den tidiga årstiden varit nyanländ eller kanske tvingats fram av kylan? Ytterligare ett fruktlöst försök på järpe gjordes under februari, en art som finns i kommunen men som jag trodde skulle bli lättare längre fram på våren. Februari är inte känd som en fågelrik månad, och till årslistan kunde endast fem nya arter noteras under månaden och listan låg på 76 vid utgången av månaden.


Mars
Mars räknas oftast som första vårmånaden men kan variera kraftigt i hur mycket vår det faktiskt är. Månaden började med att jag hörde berguv på den kända lokalen utanför Växjö den 1 mars, en viktig art att få in under våren men som senare skulle visa sig bli en publikfriare mitt inne i Växjö stad under senhösten. Det dröjde nästan halva månaden innan vintern släppte sitt grepp och det började bli mer rörelse på fåglarna, den 15 mars såg jag årets första dubbeltrast därefter följde en lite mer intensiv period sista 1,5 veckan av mars. Det var dock fortfarande hemmaskådningen som dominerade och en mycket fin sträckdag var den 21 mars då fjällvråk och röd glada noterades från tomten. En art som jag också såg denna dag och som under resterande del av året skulle visa sig mer och mer viktig var den subadulta kungsörn som hittades från altanen på hög höjd, den kunde följas i någon minut då den sträckte mot den klarblå himmeln, med inslag av lite molntussar, mot sydväst. Vid ett par tillfällen besöktes lokaler där jag bedömde järpe kunde finnas men utan någon lycka, jag visste att arten är svår i kommunen men jag trodde nog att ett flertal försök skulle gett resultat vid det här laget. Nämnas kan att flera skådare inklusive Ronny Johanson också letade järpe utan någon lycka.


Den 22 mars började våren mer och mer och ta överhand och fläckvis hade snön försvunnit, just den här våren skulle en art visa sig att ett rekorduppträdande i våra marker nämligen snösparv. Jag och barnen tog den sedvanliga rundan till dagis för att lämna Alice, med en liten avstickare över fälten i Gårdsby. På plats där kunde jag hitta en ganska stor flock med småfåglar. Snabbt kunde jag konstatera att det rastade 32 snösparvar ihop med minst 50 sånglärkor och ett par starar. Våren gjorde ytterligare antog i slutet av mars även om isarna låg på sjöarna och snön kämpade frenetiskt mot de milda dagarna, med takdropp, för att hålla ihop sitt täcke. En järnsparv hade hittat hem till tomten och berättade att den anlänt genom att ihärdigt locka från vassen. Ett besök vid Djurle myr kändes motiverat utifrån vårens antågande, så jag och Astrid körde ner. Väl där så kunde det konstateras att det fanns mängder med gäss och andra vårfåglar. Besöket vid Skye gav en fock vinterhämplingar, en art som för en anonym tillvaro i kommunen och det är endast ett fåtal rapporter årligen. Trädlärka, sävsparv och en forsärla som födosökte i en gödselbrunn nära Kullarna kunde hittas. På myren fanns fasaner, ännu mer gäss och här sågs en liten flock tundrasädgäss som stod för sig själv lite utanför den stora gåsflocken. Vissa länder räknar denna underart som egen art idag och vi får se vad Svenska Taxanomikommittén säger framöver. Även 400 tranor som nyligen anlänt trampade nervöst och trumpetade med huvuden bakåtsträckta samtidigt som de småskuttade runt. Över fälten patrullerade en adult havsörn på behörigt avstånd några hundra meter upp, säkert en av föräldrarna i det lokala paret kring Jät/Lidhem. På fälten kunde också 30 skogsduvor hittas som höll ihop en tät flock tillsammans med ett gäng ringduvor. Vid Lidhemssjön fanns en liten vak där ett gäng sångsvanar trängdes, bland dessa kunde jag hitta två adulta mindre sångsvanar en art som är långt ifrån given i kommunen. Det var oerhört njutbart att möta våren en sån här dag i Lidhemsområdet och som fågelskådare förundras man och faktiskt tycker lite synd om alla vanliga människor som inte förstår vidden av vårens antågande i fågelvärlden, vilket skådespel! Mars gav en hel del nya arter och årslistan var uppe i 93 arter. På Microbirdings hemsida för Växjö så låg jag i täten ihop med Ronny Johansson som höll jämna steg med mig, då reflekterade jag inte så mycket över att han också hade skådat mycket eftersom han oftast ligger högt i antal arter och skådar mycket. Arter som kan vara viktiga att få in under våren är spetsbergsgås, bläsgås, tundrasädgås och mindre sångsvan som genom åren visat sig vara svåra på höstarna även om de förekommer.


April
Skiftet mars/april skulle visa sig ge en osannolik fågelupplevelse för de som var morgonpigga vid Lidhemssjön, isen låg fortfarande men det fanns en hyfsad vak mitt i sjön som en förlängning av Aggåns mynning. Inför nätterna väljer ofta gässen att rasta i sjön och precis i gryningen kan man se alla dessa gäss ihop med tranor, svanar och änder när de lyfter flockvis eller som när jag hade turen att en havsörn fick alla gäss på vingarna samtidigt. Ett nästintill öronbedövande vingbuller när nära 10 000 gäss lyfte samtidigt. Naturmorgons Helena Söderlundh var med och sände ett reportage från sjön denna morgon.


Den 4 april blev en sån där dag när det smäller till lite extra tack vare ett varmluftsinbrott med vindar från söder. Morgonen började som många andra vid Övrasjöns strand, årets första sädesärlor sträckte förbi och det är alltid lika underbart att få välkomna dessa karaktärsfåglar hem. Andra fåglar som noterades under min färd hemåt var skrattmås, skogssnäppa, enkelbeckasin som blev art nummer 100 för året i kommunen. En mindre hackspett som hade vårkänslor och spelade intensivt vid Böksholms fd. bruksdammar ökade på årslitan. Sedan mitt på dagen när Astrid sov och jag fick skådartid från tomten så sträckte det fem stycken olika fiskgjusar norrut över tomten och årets första bruna kärrhökar noterades med tre olika ex. Framåt eftermiddagen smällde det till ordentligt, Mikael Persson och Therese Petersson hittade skärfläckor vid Bergkvarasjön, dessa drog dock snabbt iväg men kunde hittas av Per Forsberg då de rastade på isen i Norra Bergundasjön. Det är inte första gången det rastar skärfläcka här just på isen. I sjön låg det också ett mindre nedfall i de vakar som fanns däribland sågs brunand, vigg, snatterand och bläsand. På plats var en del skådare och jag stötte på Ronny Johansson där, han hade också skådat rätt mycket fram till nu kunde jag konstatera på Microbirding.

Redan i april kan det dyka upp ovanliga fåglar och en art som man ska få in under månaden är ringtrast, en art som man kan leta efter genom bilskådning vilket passa ganska bra när man har ett sovande barn i bilen. Efter att ha fått in stenskvätta, gransångare, storlom och storspov under några dagar så blev det läge att spana efter ringtrast. Jag hade noterat flera större flockar med trast runt Gårdsby och färden gick från Brittatorp, via Drev till Gårdsby. Flera flockar men ingen ringtrast kunde hittas. Det var inte förrän i Gassland som en fin flock trast hittades när de födosökte jämte vägen på fält. Ganska snabbt kunde en mörk trast noteras i kanten av fältet och när alla trastar flög upp i träden jämte fältet var saken biff, en fin hane ringtrast. Alltid en skön känsla när man stöter på ringtrast även om den är årlig i kommunen.


Den 15 april smällde det återigen till med många arter och nedfall samt några nya efterlängtade vårfåglar, svalorna och en del ovanliga fåglar. En ladusvala kunde noteras i Stenkulla bortanför Vartorp och vid utloppet av Sörabysjön kunde en tidig hussvala noteras då den stationärt jagade insekter över strandskogen. Isarna hade nu helt släppt sitt grepp och alla sjöar var öppna. Det var ett av de efterlängtade fenomen i våra trakter, nämligen nedfall av marina änder och doppingar som inträffade den här dagen. Larmen om sjöorrare, alfåglar, svärtor, ejdrar, gråhakedopping m.fl haglade in på telefonen. I Övrasjön låg det under morgonen sjöorrar och visslade och en rödbena, larm kom på svarthakedopping i Växjösjön ihop med lite övriga änder. Jag svängde in och kollade på svarthakedoppingarna och såna här dagar gäller det att kolla alla tänkbara sjöar efter änder. Därför körde jag förbi Ekna, längst ut på udden där får man bra överblick över en del av Helgasjön. Här hittades en stor flock med sjöorre som flög runt och visslade, samt två alfåglar som rastade. När jag var på väg till Dällingen ringde Johan och berättade att Kaj Malmqvist precis hittat en ägretthäger där, så jag fortsatte dit och kunde på plats konstatera att där stod en fin vit ägretthäger nedanför obsplatsen.


När så Nisse Thunell larmade om att det sträckte ejder mot nordost i Skatelöv på eftermiddagen så tänkte jag att här måste man utnyttja dygnets alla ljusa timmar. Ett besök till på eftermiddagen vid Övrasjön, direkt när jag kom dit ser jag att artsammansättningen förändrats från morgonen. Inga sjöorrar kvar men däremot 4 ejdrar, 3 hannar och 1 hona, samma flock som Nisse hade sett? De spelade aktivt under kvällen, magiskt att stå på hemmalokalen och höra spelande ejder. På lokalen fanns nu också en svarthakedopping. När jag fortsatte spana så hittade jag en flock fiskmåsar som rastade mitt på sjön, mitt ibland måsarna låg en svartryggad trut. Märkligt vad liten den är tänkte jag och så förflyttade jag mig så jag kom närmre. Då kunde jag konstatera att det var en silltrut som låg där och guppade. Ett besök vid Drevsjön gav ytterligare två nya arter den här dagen nämligen en årta som låg och vilade bland stenarna och en orrtupp som gick runt i myrkanten av Kullamossen. Vilken dag! Dagen efter var det fortfarande en hel del nedfall kvar eller eventuellt nytt. Jag gjorde ett besök igen vid Övrasjön, denna dag var det mindre fågel men inte desto mindre bra art i form av två gravänder som rastade.


Ännu en dag flöt på och jag såg en rapport på två dvärgbeckasiner från Södra udde kvällen innan, jag lämnade av Alice på dagis och tog med mig Astrid ner till Södra udde. Jag satte henne i min bärväska och gav mig ut och trampade över de dränkta fälten. Ett av de tyngre träningspassen jag upplevt, men vilken utdelning det blev. Två dvärgbeckasiner stöttes bland alla enkelbeckasiner och där det var något torrare fanns det väldigt mycket ängspiplärkor. Jag och Astrid stötte upp mängder av piplärka framför oss, en trädpiplärka lockade och landade i kanten av skogen. Men så helt plötsligt var det ett lockläte som skar igenom alla de vanliga ängspiplärkorna, kunde det verkligen varit en skärpiplärka?! Flocken gick ner igen, jag fortsatte framåt och fick upp piplärkan igen, spelade in med telefonen och jo det måste vara en skärpiplärka. Jag ringde Ronny som hade tillbringat morgonen vid Jäts badplats och sett kustlabb sträcka förbi där, otroligt nog hans första i kommunen någonsin, typiskt nog hade jag ingen möjlighet att vara där. Ronny drog direkt och var väldigt snabbt på plats, redan då borde jag kanske anat att han inte låg på latsidan när det gällde kommunårslistan. Ronny lyckades med att se både skärpiplärkan och dvärgbeckasinerna.


I andra halvan av april trillade det in fler och fler vårfåglar. Vid Övrasjön en morgon kunde jag och Astrid njuta av den alltid lika fantastiska första lövsångarens sköna sång, troligtvis tyckte Astrid att kottarna och stenarna på marken var mer intressanta än den knappt 10 g tunga sångaren som under sin livsfarliga flyttväg från vinterkvarteren i södra Afrika bl.a. korsat Sahara för att hamna i en snårig strandskog mitt i mörka Småland. Jag och barnen besökte Lilla Attsjön som är en smidig lokal att besöka med barn. På lokalen finns i princip kommunens enda sothöns nuförtiden. Åtminstone 10 ex kunde räknas in och de visade sig senare få ut några ungar även i år. Vi får hoppas de fortsätter häcka i sjön framöver. På vägen hem från Lilla Attsjön flög en förvirrad tjädertupp över vägen och såg ut att kraschlanda bland lingontuvor och tallar i nästintill perfekta rader. Järpe hade rapporterats från någon enstaka lokal och ett par besök gjordes men ingen järpe.


På kvällen den 19 april var det dags för min andra nattfågeltaxering, rundan börjar i motsatt riktning vid andra tillfällen och precis innan mörkrets inbrott. Jag betade av de första stoppen utan några större sensationer, några kattugglor och morkullor. Punkt nr 15 är en punkt som jag lagt på rundan vid Hovs göl, mitt i ett industriområde i norra Växjö. Enda orsaken till att punkten finns med är att när jag och min, tyvärr alldeles för tidigt bortgångne pappa Lennart, jobbade nattskift ihop på industriområdet och hittade en småfläckig sumphöna där i juli märkligt nog. Den här natten klev jag ur bilen och gick ner till gölkanten, direkt när jag kunde urskilja fåglarna i gölen kunde jag konstatera att det nu 15 år senare återigen satt en småfläckig sumphöna där och spelade. Minnena av min far stärktes där och då under den stjärnklara, mörka natthimlen, ackompanjerat av den ihärdigt visslande sumphönan och den frenetiskt grymtande vattenrallen.  Jag messade Ronny som släppte chipsskålen, steg ur soffan och var i bilen på 5 minuter. Fick info från om honom att hans dotter undrade vad det var för märklig person som skådade mitt under SM-finalen i hockey, det var ju Växjö Lakers som spelade final. När jag väl fortsatt min runda fick jag reda på att det även satt en hornuggla där och spelade, men den fick jag inte höra. Däremot reparerade jag det väldigt snabbt med en hornuggla som hoade sina korta dova strofer i Gårdsby samma natt på punkt nummer 6. Hemma vid huset hade jag ytterligare en vattenrall, denna grymtade dock inte utan spelade med den arttypiska nasala korta visslingen som accelererar. Den vattenrallen skulle visa sig vara kvar i flera veckor i vassen utanför huset, undrar om han lyckades locka till sig någon hona till slut?


Ju längre fram man kommer i april desto fler besök bör man göra vid Jäts badplats som är en utpräglad sträcklokal och en lokal där vad som helst visat sig kunde hända under årens lopp. En viktig lokal att lägga mycket tid på om man ska få in de där speciella kommunarterna. Badplatsen är också ganska vettig att besöka med barn men man får hålla uppsikt även om det är grunt vatten, det går inte stå på bryggan utan man får stå på land vilket försämrar sikten något. Den 23 april var en fin dag med en del sträckande änder, efter att ha hört årets första rördrom, haft sträckande råkor, småspov, fisktärnor, grönbenor och några flockar med vigg så kom helt plötsligt en viggflock med en avvikande and i. En hane bergand kunde lätt konstateras och ihop med den även en hona. En art som är svår att få in i kommunen men som ses årligen vid Åsnen. Under morgonen kom även fina flockar med skedänder och stjärtänder. Bra utdelning vid badplatsen och strålande fint väder, svårt att klaga på ledigheten då. Allt var frid och fröjd ända fram till Astrid uppenbarligen fick lite problem med magen och jag insåg när jag precis sett vad som uppenbarade sig en bit upp mot nacken och hela ryggen att jag glömt våtservetter och ombyte. En intressant upplevelse att lösa den situationen, men för att respektera lite kvackelmagade läsare så utelämnar jag vissa detaljer, men Astrid blev ren och fick en ny blöja och det var bara att åka hem med henne iförd bara jacka och överdragsbyxor som hade klarat sig.


De sista dagarna i april fyllde det på med fler Afrikaflyttare såsom svartvit flugsnappare, svarthätta, grönsångare och backsvala, alla de tre förstnämnda satt i min mammas trädgård i Eke. Just svartvit flugsnappare blev den 150:e arten i kommunen redan den 28 april. Årets första brushane och ljungpipare sågs sträckande vid Jäts badplats samtidigt som en rödstjärt satt och sjöng den 29 april ihop med Johan Sandström under morgonen, innan vi begav oss till Husebymaden för att guida allmänheten till fåglar och upplevelser. Årslistan landade på 156 arter fram till april var slut.


Maj
Maj, du sköna maj, sömnlöshetens månad kallas den ibland i skådarmun. Månaden när man kan skåda dygnet runt om man vill. De flesta flyttfåglarna kommer tillbaka under maj månad, sträcket genom Småland pågår som mest intensivt både via våra sjösystem men också på bred front över himlen och det kan nästan kännas övermäktigt att hinna med att ta tillvara på våren. Kanske är det bäst att bara svepas med, njuta av skiftningarna och en himmel fylld av lockläten, när skog och vass är fylld av fågelsång. Dagarna varierar från morgonfrost i gryningen till upp över 20 plusgrader vid lunch om solen skiner vissa dagar.  Det är i maj det gäller att få mycket tid vid utpräglade sträcklokaler för att få in flera svåra arter. Maj inleds alltid i Växjö kommun med ett samkväm vid Jäts badplats, från gryning vid 03:00 till lunchtid då vi tänder grillen och man grillar valfritt medhavd lunch, ibland kan man prata om alla de fåglar som passerat bryggan under morgonen, ibland får man prata om alla de fåglar som inte passerat, som det blev 2018. Dimma och dis dominerade hela morgonen och det skulle visa sig bli den sämsta 1 maj någonsin vid badplatsen. Tidigare år har vi ändå haft helt ok utdelning trots varierande väder från strålande sol till ihållande duggregn. Men dimman gjorde att vi knappt såg yttersta delen av bryggan och ännu mindre några fåglar. På vägen hem från badplatsen kunde Johannes hitta en mycket tidig törnskata vid Jätsberg, hade den hittats en dag tidigare hade det troligen rört sig om fjärde aprilfyndet någonsin i Småland. Även en filande törnsångare och en snygg hane buskskvätta hade hittat hem.


Skam den som ger sig tänkte jag och lämnade av Alice dagen efter på dagis. Jag och Astrid rullade ner på sen förmiddag till badplatsen, idag var vädret betydligt bättre med blå himmel och sol. Badplatsen gav utdelning som så många gånger förr. Runt klockan 10 upptäcker jag en lom på hög höjd mot SO, olikt de lokala storlommarna som oftast kommer lägre och flyger lite mer hit och dit. Fick in den i tubkikaren och konstaterade snabbt att det var en smålom i sommardräkt! Från strandskogen och vassen bakom badplatsen hade sävsångare anlänt och markerade sitt revir med sitt upprepat kraxande och mjuka visslande, nästan outtröttlig, en ärtsångare skyttlade sitt bästa för att överrösta andra kombattanter i snåret. En adult dvärgmås dansade förbi badplatsen och lockade flera gånger, vilken fröjd för ögat med den pärlgrå ovansidan, kolsvarta hättan och svartsotade vingundersidorna.


Maj rivstartade verkligen och när det den 3:a maj var lite svajigt väder med mulet och duggregn kanske man kunde ana att något stort var på gång. Jag hade kört en runda efter jag lämnade Alice på dagis utan några ögonbrynshöjare, med tanke på gårdagen tänkte jag ha en lugn dag hemma. När Astrid sov efter lunch ställde jag upp tubkikaren på altanen och tog en kopp kaffe. Svepte över Innaren och såg en märklig flock med fåglar, var det lommar? Jag räknade in sju lomma i en tät flock som snurrade ett par varv och damp sedan ner på storsjön bakom en udde. Astrid hade sovit tillräckligt så jag tog upp henne och åkte ner till Vattenverket vid Löpanäs där man har god sikt över storsjön. Jodå, där låg en tät flock med sju smålommar, bara någon kvart efter mitt larm så larmade Ola Bondesson ut att det låg 25 smålommar i en tät nervös flock i Södra Bergundasjön och där var också 30 silvertärnor. Det var dags att hämta Alice på dagis så jag plockade upp henne och hade en diskussion med Ronny Johansson som kollat på Olas smålommar att det verkligen var läge för mer, varför inte en vitnäbbad islom? Bara några minuter senare anländer jag till utloppet av Sörabysjön och satte upp tubkikaren, där låg en stor och väldigt svart-vit lom och sov. Ryggen var tydligt mönstrad vit och en stor vit blaffa som halsfläck. Pulsen skenade på mig, är det verkligen en islom!? Jag var tvungen att googla en bild på storlom för att se om de får ha en sån halsfläck. Efter en stund tittade den upp och avslöjade en stor svart dolk till näbb och ett kraftigt huvud. Eftersom jag var så inställd på vitnäbbad blev jag trots allt lite osäker men jag kontaktade Ronny som knappt trodde mig, men han var snabbt på plats, först på plats var dock Per Fogelström. Islommen kunde sen avnjutas av många tillresta fram till kvällen. Mer om den stora lomdagen går att läsa i Milvus 2:2018.

Svartnäbbad islom, Sörabysjön, foto Thomas Hultquist.

Big Sit i Småland är också ett återkommande event som sker vid samma period varje år. Det här året hade jag barnen själv då min fru jobbade så det fick bli skådning från tomten så mycket man hann med mellan lek och bråk. Satte klockan tidigt och ställde mig ute medans barnen fortfarande sov. Det var en sval morgon, klockan stod på 03:30 och det rök om det varma kaffet jag ställde ner på bordet jämte mig. Vattenrallen höll ställningarna i vasshavet och en orre bubblade uppe från skogen, en art jag inte hört från tomten tidigare. Dagen slutade på imponerande 67 arter med bl.a. småskrake och havsörn. Blandningen av sjö, vass, trädgårdar och närheten till skog ger fina möjligheter att uppleva många fåglar precis runt knuten.


Någon vecka in maj finns chansen att höra spelande dubbelbeckasin i kommunen, antingen vid Djurle myr eller Södra udde. Jag hade gjort ett halvhjärtat försök några dagar tidigare vid Djurle myr men hade även planer på att lyssna vid Södra udde. Tomas Lundqvist hann dock före och larmade ut att det spelade en kanske två stycken vid Södra udde. Jag hade möjlighet att vara där i gryningen den 7 maj, vid 3-tiden och visst, ute på fälten kunde man höra den sisande studsande pingisbollen ganska väl, ett mess till Ronny och man kunde ana lite panik i hans svar. Var han så orolig att jag hade hört och han kanske missat chansen, kör han så hårt på kommunårslistan? Därefter begav jag mig till Jäts badplats där det inte var så mycket rörelse men en del flockar med vitkindade gäss kom fint, drömmen om rödhalsad på lokalen lever i allra högsta grad. Den här morgonen var det dock en liten anser-gås ihop med vitkindade gav puls. Min första tanke var fjällgås och jag fick bilder på långt håll, därefter sågs och fotograferades den vid Hökaviksudden i sydöstra delen av Åsnen. Svårtolkade bilder och det råder delade meningar om vilken art det faktiskt var, antingen fjäll- eller bläsgås.


Jäts badplats är som jag nämnt tidigare helt avgörande att besöka mycket om man ska få en varierad artlista, här passerar under april/maj sim- och dykänder, tärnor, gäss, vadare, rovfåglar och även tättingar. Jag besökte lokalen flera dagar i rad i maj och det högtrycksbetonade maj med temperaturer högre än vanligt visade sig fortsätta ge utdelning. Den 8 maj kunde jag se min första småtärna någonsin i kommunen sträcka mot SO, jämte mig satt Ronny som inte lyckades hitta fågeln innan den försvann ur sikte. Han behövde dock inte misströsta länge innan jag återigen hittade en liten tärna på långt håll, eventuellt samma individ som kört ett varv, inte någon bra observation den här gången men en så liten tärna kan inte vara något annat i vårt land. Ronny fick samma kväll in dubbelbeckasinen vid Södra udde, jämnt skägg på årslistan mellan oss.  Morgonen efter gav lite nya vadare vid Jäts badplats och nyanlända sångare som trädgårdssångare och härmsångare men även en göktyta som tytade vid badplatsen. Vid Jätsberg flög en hel del svalor runt, jag klev ur bilen och kunde höra lätet som varje vår gör mig varm i kroppen, den skriande tornseglaren som berättar att sommaren snart är här. En av mina absoluta favoritarter som jag kan sitta hemma och titta på när de gång på gång flyger i en tät flock och förgyller sommarkvällarna med sitt skriande. Senare på kvällen larmade Ronny ut att det hade tryckts ner svarttärnor, dvärgmåsar och silvertärnor i Norra Bergundasjön. Sannolikt hittar man egna svarttärnor om man är ute mycket men man vet aldrig och det var lika bra att ”säkra upp”.


Med lite rapporter på brandkronad kungsfågel runtomkring i landet och även i Småland bestämde jag mig den 10 maj för att hitta en egen, vilket som är det bästa sättet för att hitta arten kan väl diskuteras men min plan var att köra sakta på småvägar med rutorna nere och takluckan öppen. Eftersom det var studiedag på dagis var det bara att packa in bägge barnen i bilen, ta med ett gäng pixieböcker och leksaker, tysta leksaker. Sen rullade jag med bilen från Brittatorp, via Drev, Vartorp, Stenkulla genom Rottne ut mot Gårdsby. Endast vanliga kungsfåglar hördes sjunga med jämna mellanrum, var det kanske en dum taktik ändå? Vid slutet av en blandskog innan Norrgårda, Gårdsby slog en strof igenom barnens skratt, bilens låga motorljud och vindens susande genom rutorna. En accelererande högfrekvent sång som slutar i ett crescendo, en sångstrof behövdes för att bestämma denna nyligen invandrade häckfågel i Sverige. Efter en stund kom fågeln fram och visade sig även fint, biotopen är klassisk för brandkronad kungsfågel. Ganska intetsägande men ändå slyig lövskog i anslutning till eller med inslag av gran. Flera skådare fick se och höra fågeln, Ronny som satt fast på Öland blev mer och mer nervös men lyckades några dagar senare ändå hänga in den.


Brandkronad kungsfågel, Norrgårda, Gårdsby, foto Thomas Hultquist

Besöken fortsatte vid Jäts badplats, ibland bara ett par timmar i gryningen för att hinna hem till Anna skulle jobba eller halvdagar med skådning när Anna var ledig tack vare dygns- eller helgjobb, och kunde ha barnen. Den 12 maj var en sådan dag där jag kunde lägga tid vid badplatsen och återigen kunde en eller t.om. två småtärnor ses sträcka förbi, där en av dem kom på fint håll mot norr. 2018 visade sig vara ett rekordår för småtärna i Smålands inland. Det var även bra rörelse på silvertärnor och första rörsångaren hade anlänt till vassen. På himlen kunde årets första bivråkar noteras. På väg hem från badplatsen bestämde jag mig för att gå en runda på Djurle myr, vem vet vad som kunde pressats ner under natten och det mulna vädret. När jag passerade ett större buskage började plötsligt en gräshoppsångare surra, antagligen lite irriterad över att jag kom för nära. Gräshoppsångare har blivit notoriskt svår i kommunen senare åren och jag tänkte att det kanske kunde bli en blocker på årslistan mot Ronny som var iväg med jobb. Den skulle sedermera visa sig bli enda gräshoppsångaren under året i kommunen så en bra upptäckt. Dagen efter bestämde jag och Ronny att vi skulle skåda vid Jäts badplats igen, Ronny släntrade in lite sent och berättade att gräshoppsångaren var kvar. Så var det med den blockern. Vid badplatsen var en mellandag och inte mycket rörelse, dagens höjdpunkt där blev de tre mosnäppor som sträckte in i viken mot ost. När jag sen kommit hem var jag ute med barnen och stod och pratade lite med en granne, i periferin av sorlet kunde jag höra en svängig sång, nice-to-meet-you, jag avbröt samtalet raskt och gick mot sången. Jodå jag hade hört rätt, där satt en fin hane rosenfink och sjöng. Johan hann komma förbi och höra den sjunga, i efterhand fick jag reda på att den hade födosökt ett par dagar på en matning som fortfarande hölls igång i Brittatorp.

Därefter följde några dagar med lite mindre skådning men turerna hemomkring med barnen fortsatte ändå, den 16 maj skulle dock bli en historisk dag när jag fick upptäcka en drömart på hemmaplan. Jag stod på stranden vid Övrasjön, som jag gjort otaligt många gånger under våren. Astrid var nöjd med att bara sitta i vagnen med leksaker. Vädret var klart med lite moln och det sträckte inte så mycket fågel. Efter att ha svept av vattenytan och trädtopparna i horisonten släpper jag kikaren och blickar uppåt, ovanför mig ser jag en större fågel som glidflyger mot ost. Tar upp kikaren och kan knappt tro mina ögon, det är en adult svart stork som passerar snabbt förbi. Jag slänger upp kameran och hinner få några bilder, vilken sensation! Det finns ytterligare två fynd i modern tid, ett 1994 och ett 1998. Det förstnämnda gjordes bara någon kilometer från Övrasjön och det andra i Braås som också ligger i norra delen av kommunen. På eftermiddagen den 20 maj hittade de två löptränande bröderna Alering en flodsångare som sjöng precis jämte Norrleden vid Araby, ett försök i skymningen ihop med Tomas Lundqvist gav tyvärr inget och flodsångaren tänkte nog ungefär samma sak som vi. –”vad gör vi här precis jämte en av de mest trafikerade genomfarterna i Växjö?”.

Svart stork, Övrasjön, foto Thomas Hultquist

När Roland Ylvén hörde av sig om en näktergal i Jät fick jag konstatera att det där kanske blir den enda i år och köra ner och lyssna på den. Det skulle till och med visa sig endast bli två fynd i hela Kronobergs län under 2018, rätt val alltså att köra direkt. Mindre flugsnappare är en av de senaste häckande arterna att anlända till Småland, Ola Bondesson hade haft ett par stycken nere i Åsnen och Tomas Lundqvist hade hört vid Rottnen. Jag hade dock ingen möjlighet att åka dit utan fick försöka leta själv på hemmaplan. När hela familjen skulle på utflykt till Ör så tänkte jag att då passerar vi ju en klassisk lokal för mindre flugsnappare, Örhöjden som är en brant slänt vid Helgasjöns strand. Av någon anledning hade jag glömt vilken väg man gick upp, men vad gjorde väl det, helt plötsligt började en studsande vacker sång ljuda i blandskogen, där satt en mindre flugsnappare! Ronny tog en långlunch och fick höra den sjunga. Dagen efter kunde Ronny även hänga in rosenfink, återigen mycket jämnt i toppen.

Så var det där med den sömnlösa månaden, jag gav mig ut på natten den 25 maj och körde i skogarna runt Ramnåsa och Furuby. En nattskärra surrade från en tallmo och vid ån nära Brände kvarn satt en kärrsångare och pladdrade fram otaliga snabba kombinationer av härmningar och visslingar. Att leta nattsångare i Växjö kommun är för det mesta mycket tungrott. Natten övergick till gryning och jag stod på bryggan vid Jäts badplats igen. En fin flock med prutgäss passerade och två smålommar flög förbi. Resan mot ett av delmålen i kommunen, 200 arter, fortsatte.

När man skådar väldigt mycket under ett år kan det vara svårt att hålla isär alla upplevelser men en av de som etsats sig fast hårt på näthinnan är den 27 maj, jag blev väckt av något av barnen och kollade till mobilen. Precis då fick jag ett larm från Roger Jönsson om 20 kustpipare ihop med myrspov och ytterligare en flock tidigare på över 100 myrspovar. Nu var goda råd dyra, det var ingen som visst där och då att sommaren 2018 skulle bli den torraste samt varmaste någonsin och förutsättningarna för rastande vadare i Småland och Lidhemssjön de bästa i mannaminne. Klev ut och insåg att det duggregnade och var lågt i tak, hur skulle jag lägga upp skådningen. Jag ställde upp tubkikaren hemma och avvaktade, helt plötsligt dundrar det fram ett ofantligt långt pärlband över trädtopparna. Upp med kikaren, myrspovar så långt kikaren räckte, insprängt bland dessa fanns flertalet kustpipare och där, mitt i flocken, en kustsnäppa! När jag räknade på bilder i efterhand visade det sig att det var 180 myrspovar. Tre snabba årspinnar i en flock och antalet arter gick från 193 till 196 på en minut. Jag förflyttade mig till Övrasjön när Anna kommit hem från jobbet, jag tänkte att där har jag bättre sikt mot väst och sydväst. Det var nog rätt val för där kom flock efter flock av arktiska vadare, rakt över huvudet på låg höjd. Lägg därtill en maffig flock på upp mot 300 kärrsnäppor, tyvärr lite långt håll och för snabbt för att kunna spana igenom bra efter andra guldkorn. Totalt räknade jag ihop det till 1 164 myrspovar, 150 kustpipare, 2 kustsnäppor, cirka 300 kärrsnäppor och ytterligare en tät flock med 248 mindre vadare som flög av och an långt i söder och inte vågade gå ur sjön men försvann spårlöst till slut. Tänk vad lite väderomslag och dåligt väder kan göra en fågelskådare, som lyckas hamna på rätt plats, lycklig! Dagen efter vid Övrasjön var inte fullt lika intensiv, vädret var bättre, men likväl snappade två svarttärnor i sommardräkt runt tillsammans med en adult dvärgmås. Tack vare den sanslösa vadardagen landade årslistan på 197 arter vid utgången av maj, då är inte fjällgås inräknad med tanke på osäkerheten. Det hade varit häftigt med 200 innan maj tog slut men med årets erfarenhet, krävs det något alldeles extraordinärt för att lyckas med det. Ronny halkade efter lite här då han inte lyckades pricka några sträckande vadare men chansen på alla dessa finns ju även under sensommaren. När maj var slut insåg jag att jag hade försakat järpe till förmån för all annan skådning. Bästa tiden för järpe var nu över och under sommarmånaderna är den mycket svår, hoppet fick leva till september-oktober när de kan spela igen.


Juni
Juni kan fortfarande bjuda på en del rörelse inom fågelvärlden och framförallt om man ska försöka få in lite nattaktiva fåglar så börjar den perioden i juni och juli. Annars kan det kännas lite som att det blir sommarstiltje över sommarmånaderna. Den 4 juni gjorde jag återigen ett besök vid de stora fälten vid Djurle myr. På avstånd vid Uråsa idrottsplats kunde jag höra en vaktel skyttla ute på fälten, en art som under året skulle visa sig vara sparsam men som sedan även dök upp lite oväntat på ett mindre fält vid Drevsjön. En ny utflykt på natten vid tidigare lokaler där flodsångare hörts gav inget mer än flera sjungande buskskvättor, spelande enkelbeckasiner och sävsparvar.  I mitten på juni skulle jag avbryta föräldraledigheten för att genomföra fågelinventering av olika skjutfält i Bodens kommun. En inventering som gav bland annat obsar på lappuggla, häckande pilgrimsfalk, sjungande videsparv, flera järpar, stäpphök m.fl.  Inte så betungande jobb när man är fågelskådare. Under den veckan jag var i Boden invigdes fotbolls-VM i Brasilien men än mer intressant var att Mikael Persson hittade en flodsångare vid den gamla kvarnruinen i Sporryd.  Förhoppningen var att den skulle stanna till eftermiddag/kväll den 15 juni och fortfarande sjunga då. Planet landade i Kalmar mitt på dagen och jag rullade hemåt Brittatorp. Jag och Alice tog oss sen ut i området där flodsångaren hört på morgonen och efter bara en kort stund så börjad den sjunga, succé! Det blev bara två nya arter under juni månad och bägge var nattaktiva fåglar. Artlistan var nu på 199 arter säkrade arter.


Juli
Den svenska sommaren under 2018 minns nog av de flesta som en av de torraste och varmaste somrarna på mycket längre. Merparten av sommardagarna fördrevs vid badplatsen i Brittatorp med barnen, kvicksilvret landade flera gånger på över 25 grader i vattnet och det var riktigt njutbart att bada. Den torra sommaren skulle inte bara visa sig vara utmärkt för bad utan det gjorde också att vattennivån blev extremt lågt och skapade mycket problem för jordbrukare och människor med brunnar. Det låga vattenståndet resulterar dock också i att mycket lera och sandbankar kommer fram i Lidhmessjön som gör att vadare kan födosöka där. Även Skatelövsfjorden, Alvesta gav goda möjligheter att leta vadare och det var där Smålands första ökenpipare hittades av Nisse Thunell den 13 juli. Samma dag rapporterade Johannes om en småsnäppa i Lidhemssjön. Dagen efter var jag också i Lidhemssjön och kunde konstatera att det var småsnäppa där då också. Art nummer 200 var ett faktum i kommunen. Två dagar senare var jag nere och skådade igen vid Lidhemssjön och stötte på Roland Ylvén, vi kunde konstatera att årets första spovsnäppa hade landat i sjön. En adult fågel som födosökte i norra delen. Det blev två nya arter även i juli och denna gången var det två vadare, det blev flera besök i Lidhemssjön och där även barnen kunde vara med och fika i tornet.


Augusti
I augusti drar Ronny igång mer och mer med märkningen vid Djurle fältstation, redan söndagen den 5 augusti kom en rapport om att han fångat en ung höksångare, tidigt! Jag tänkte att den kommer bli omöjlig att få se men jag körde ner och passade på att skåda vid Lidhemssjön. Vid Djurle våtmark spanade jag i nätgatorna och buskaget och insåg att det här blir en tuff nöt, men med lite teknisk hjälp så skulle den visa sig bli väldigt nyfiken och hoppade fram och visade sig bra i flera sekunder. Dagen efter passade jag på att åka ner till Lidhemssjön sent på kvällen och fick med mig Johannes Rydström. Det var mycket vadare i sjön och 12 arter kunde räknas in. Men så plötsligt hittade jag en något större ljusare vadare, det började bli skymning och ljuset började tryta men i 60x zoom kunde jag konstatera att det där är ju en roskarl. Johannes fick kolla i min tubkikare för att också kunna se den, den sprang runt och födosökte i leran på västra sidan. Vi larmade ut den och inom en tiondels sekund ringer Ronny och undrar om den går att se, jag säger att det är ganska mörkt och att det kan bli svårt. Vi lämnade sjön och körde hem nöjda i skymningen, en stund senare får vi sms av Ronny som åkt ner och lyckats se roskarlen. I mitten på augusti hade vi en utlandssemester inbokad sedan länge, en vecka skulle vi vara iväg. Under resan fick jag reda på av Johan Sandström att en ickeskådare hade haft en konstig falk hemma hos sig i några dagar, Johan åkte dit och kunde konstatera att det var en ung aftonfalk. En känslig lokal och tyvärr kunde bara lokala skådare få tillträde med markägarens tillåtelse. Frågan var om den skulle vara kvar så länge att jag skulle hinna hem. Samma dag som vi landade fick jag reda på att fågeln hade setts på morgonen och visst satt den kvar på sin ledning när vi åkte dit, en ovanligt ljushuvad individ. Falken var kvar även dagen efter, den 22 augusti. En dag ytterligare senare skulle jag stå och skåda lite sträck vid Stojby med Astrid efter jag lämnat av Alice på dagis. Det var ganska hård sv-vind och jag kunde upptäcka en ljushuvad falk som lågt över betesmarken snabbt vinglade fram i motvinden, jag tänkte direkt aftonfalk och slängde upp kameran och tog några bilder tyvärr lite felinställd men det gick ändå se mycket detaljer. Efter att jag jämfört bilder i datorn kunde jag konstatera att det var falken som satt utanför V. Målajord som hade sträckt förbi mig, galet! Flytet skulle fortsätta i slutet av augusti och den 24 augusti, dagen efter aftonfalken vid Stojby, levererade Lidhemssjön återigen när Tomas Lundqvist upptäckte en rastande sandlöpare. Jag och barnen åkte ner i regn, rusk och vind och kunde konstatera att sandlöparen löpte runt på lerbankarna. Två dagar senare larmades den stora flocken med unga vita storkar som släppts ut från hägn i Skåne att de var på väg mot sydväst från Hultsfredstrakten. Jag och Johan Sandström positionerade oss i Ramnåsa med bra blick mot ostsektorn. Tyvärr valde storkarna att ta en ostlig bana och dök sedan upp nere i Kalmar. Vi åkt vidare till Lidhemssjön, där det var gott om vadare men inget nytt. Däremot på Djurle myr kunde vi se sex friflygande rapphöns, deras ursprung är sannolikt från utsläppning men i dagsläget räknar vi sådana. Nästa dag var det dags igen, ny art för året i Lidhemssjön men den här gången var det inte en vadare utan en ”stängshök” som satt på marken i norra delen av sjön. Fågeln upptäcktes av Tomas Lundqvist. Jag hade ingen möjlighet att åka ner och fågeln lyfte och försvann mot Kullarna. Ronny lyckades genskjuta den där och få flyktbilder som talade för stäpphök. Dagen gick och vädret blev sämre, jag trodde nog inte att jag skulle ha någon lycka men körde ändå ner på eftermiddagen. Området kring Kullarna söktes av men ingen hök, sen körde jag myrvägen norrut och stannade på strategiska ställen och spanade. När jag nästan var allra längst i norr och jag hade gett upp att hitta den så ser jag en siluett på en av rundbalarna på fältet, upp med handkikaren och visst tusan är det en slank kärrhök som sitter där. Jag tar lite bilder på den och vi kan sedermera konstatera att det rör sig om en 2k hona stäpphök. Augusti slutar på 207 arter.

Aftonfalk, Västra Målajord, foto Thomas Hultquist

September
Under hösten finns det ett antal arter som man bör få in i kommunen, där alla är knutna till de stora jordbruksmarkerna och Djurle våtmark. Det är blåhake, lappsparv och rödstrupig piplärka. Min föräldraledighet skulle ta slut under september och jag började jobba vilket gav med korta dagar mindre möjlighet att skåda. Jag kunde dock ändå klämma in lite ringmärkning ihop med Ronny, vilket utgör den absolut bästa chansen att få in blåhake. Första tillfället var den 3 september, vi fick ingen blåhake men väl en ung rosenfink som förgyllde dagen. Att vara ute flera timmar på en bra fågellokal samtidigt som man kan slita lite också ger ofta resultat, just den här dagen gav det en förbiflygande pilgrimsfalk som flög över mig och Ronny. Sen stötte jag piplärkor på fälten och kunde lyckas hitta en rödstrupig piplärka som flög förbi märkplatsen lockandes där Ronny också kunde hänga in den.  Två nya arter på ett bräde och 209 på listan. Ronny fick 205 i och med piplärkan men han saknade också kungsörn, blå kärrhök, fjällvråk, större korsnäbb och vinterhämpling som jag hade. Fyra arter där som i princip är säkra att få in. Det var nog där nånstans jag insåg att det kommer bli jämnt skägg i slutet på året. Den 6 september var det ringmärkning igen, vi gick flera rundor med ganska lite fågel, Tomas Lundqvist dök upp under morgonen och det var ganska lugnt med fågel. Ronny gick och kollade näten i norr och kom tillbaka utan några större reaktioner. Men så plockar han fram en ung hane blåhake! Johan S rapporterade om en snögås, vit fas ihop med grågässen vid Sörabysjön. Jag åkte och tittade på den och det var en ren snögås, denna art får dock inte räknas på svenska listor då den alltid bedöms som förrymd. Den borde dock hamna i samma kategori som kanadagås, amerikansk kopparand med flera och det är inte helt otänkbart att det faktiskt kan dyka upp en vild. Flera fruktlösa försök på järpe gjordes under september och denna notoriskt svåra och sparsamma art kändes mer och mer som min nemesis detta år. Ska man få in lappsparv krävs det målmedvetenhet, jag förberedde mig genom att lyssna in på lätet så att jag nästan kunde vakna mitt i natten och höra det eka inne i huvudet. Därefter gjorde jag en del försök genom att gå på stubbåkrar runt Gårdsby, Stojby men även nere på myren. Den 17 september var en fin dag och det var någon dag efter Jonas Starck haft lappsparv i Ljungby så jag fick lite ny motivation. Jag hade kollat upp en fin stubbåker allra längst i norr på Djurle myr och tänkte att om en lappsparv kommer norrifrån så dimper den ju ner där. Efter att ha stött en del sånglärkor, gulsparvar och några sävsparvar lyfte en flock med lärkor framför mig. En mindre fågel i flocken kunde noteras, när flocken nästan landat trängde ett lockläte igenom. LAPPSPARV! Jag stötte fågeln igen och fick ett par bilder på den då. Larmade ut och Ronny hörde av sig att han satt fast i Norrköping. Men det hindrade inte Ronny, han tog sig hem på eftermiddagen och lyckades lokalisera lappsparven igen. Vid Stojby kunde jag hitta en sträckande ägretthäger en morgon innan jobbet men den var ju redan klar. Sista helgen i september var jag iväg med jobbet i Gdansk och skulle komma hem på söndagen. Vid lunchtid på söndagen så larmar Per Forsberg ut en tajgasångare vid Trummen, Ronny tar sig dit på ofattbara 5 minuter och får se fågeln. Jag landar ganska sent på söndagen och vädret var regnigt så det var mer läge att åka hem till familjen efter en långhelg borta än ett fruktlöst försök på tajgasångare. Jag letade i nån timme i gryningen dagen efter utan lycka. September slutade på 211 arter och med Ronny i förarsitsen och bäst utgångsläge.


Oktober
Mina nya arter uteblev trots att jag försökt lägga så mycket tid som möjligt i fält dock nedprioriterat efter familjen och jobbet. Mest tid la jag på lämpliga lokaler för järpe men även lite skådning kring Övrasjön och Vartorp. Ronny plockade art efter art och vi låg på samma antal arter fram till den 17 oktober som skulle visa sig ge fantastisk och oväntad utdelning. Vid Vartorps kvarn en fin och stilla höstdag gick jag och skådade när jag plötsligt hörde ett klassiskt tajgalock. Den lät bara en gång och uppblandad med lite mesar blev jag ändå osäker, jag stod och lyssnade och letade febrilt men kunde inte hitta nått. Hade jag hört fel? Jag testade att spela upp sången av tajgasångare men ingen respons. Kan jag hört så fel? Men så helt plötsligt började den locka, jag slänger upp mobilen och lyckas spela in locket om än på lite avstånd. Fantastiskt att Vartorp, Övrasjön återigen levererar! Tajgasångaren var art nummer 213. Oktober avslutades med några försök efter järpe men ingen lyckas.


November
November inleddes med det återkommande Allhelgonarallyt, jag var ute en av dagarna och letade men inga oväntade arter dök upp. Flera försöka på bändelkorsnäbb gjordes i de kända lärkträdsbestånden vi har runtomkring oss men det var ingen rörelse på den arten under hösten. Jag och Ronny gjorde ett gemensamt försök i Kråketorps naturreservat efter järpe men trots goda förutsättningar så hade vi ingen tur. Men så kom dagen när allt vände, när min nemesis blev min vän, när järpen äntligen skulle visa sig! På en lokal i norra delen av kommunen hade det rapporterats järpe under våren men eftersökts av flera inkl. mig men jag tänkte att om det är någonstans det finns järpe så är det ju där de någon gång rapporterats. Jag visslade återkommande med perioder i nästan en timmes tid, fikade och satt och väntade. Till slut, knappt hörbart, svarade en järpe. Jag kunde knappt tro det var sant! Den kom till slut fram till mig och flög förbi på nära håll. Jag meddelade Ronny om mitt fynd och han blev eld och lågor, han kunde bara någon dag senare också få se järpen på bara några meters håll. Fantastiska fåglar. Nu låg jag på 213 arter och det fanns väl egentligen inga tänkbara arter kvar. Ronny låg på 212 och saknade kungsörn som ändå borde vara fullt möjlig.


December
December blev en lång väntan med inslag av lite halvhjärtade försök på bändelkorsnäbb och tallbit men det sågs inga fåglar söder om Vänern i princip så den kändes mycket svår. Även hökuggla och lappuggla fanns i tankarna men är ju som nålar i en höstack. December löpte på och ingen skådare har nog lagt så mycket tid som Ronny på att spana luftrum över åtlar efter kungsörn. Trots många bra och välplanerade försök kunde inte Ronny få in någon kungsörn, det kom rapporter om att kungsörn ändå sågs i kommunen under december men för Ronnys del förblev det en tom lucka i listan.


Sammanfattning
Man kan konstatera att det går att få väldigt många härliga upplevelser i sin hemkommun. Det går även att upptäcka rara arter och ju mer tid i fält man har desto större chans har man att få uppleva mycket. Under 2018 såg jag minst 213 arter i Växjö kommun, tidigare högsta notering av antal arter var 211 stycken som Tomas Lundqvist såg 2012. Nämnas kan ju att även Tomas missade kungsörn det året men även årta och blåhake lite oväntat. Det går alltså kombinera föräldraledighet med mycket skådartid även om det bitvis kräver sin planering och tålamod. Tack till Alice och Astrid som i sin tur hade tålamod med alla våra strapatser.


/Thomas Hultquist

© Copyright. All Rights Reserved.