Kärrhök med sula

VÄXJÖ FÅGELKLUBB

Kärrhök med sula (Text Mikael Persson)

Ingen fågel i svenskt luftrum är som havssulan. Proportionerna är lite som ett flygande kors. Lång hals, lång stjärt och så segelflygplansformade vingar i den skarpaste kontrast som går att tänka sig: snövita flak, svart spets.

 

Efter en oktoberdag med halländska pilgrimsfalkar och berglärkor hade vi tagit oss till Grimsholmens naturreservat med förhoppning om eftermiddagssträckande vråkar och tranor. Både fanns där, högt uppe under den klara oktoberhimlens valv som ropande trumpetstötar och rastlösa svärmar högt upp i rymden medan de skruvande rovfåglarna å sin sida tyckets sugas rakt in mot solen. Ändå var det något helt annat som fastnade i blickfånget, två-tre våningar ner i luftrummet och med såväl västerhavet som kusthedar och klippor inom samma synfält.

 

Havssula fanns inte så mycket i våra tankar. Jag är själv gammal nog för att förknippa arten med höstliga västvindar i gränslandet mellan kuling och storm. Så var det när jag såg mina första havssulor under tidigt 1980-tal. Man kollade på värderapporten och började smida planer när väderkartorna försågs med pilar, tjocka streck och varningstecken. Ibland lyckades man när vindarna rört upp Västerhavet till fräsande raseri och sulorna, till rinnande ögon och skakande tubkikarstativ, sprutade förbi över vågtopparna. Men nu var det något annat. Mild höstvärme, svag vind, dessutom från öst.

 

Nästan 40 år efter min första bekantskap med arten har havssulan både ändrat utbredning och vanor. Förmodligen som en följd av klimatförändringar och minskad biologisk mångfald. När haven blir allt varmare vandrar favoritfödan sill och makrill mot norr.

 

Havssulor häckar på båda sidor om Nordatlanten. Gigantiska kolonier finns till exempel utanför Kanadas östkust. Högst koncentration tillhör ändå Storbritannien som rymmer nästan 60 procent av världsbeståndet. Härifrån har fåglarna flyttat norrut med fisken. 1946 började havssula häcka i Norge. På 2000-talet har flykten undan allt varmare hav lett mot Nordpolen och nyetablerade kolonier på Svalbard.

 

Även om havssula inte häckar i Sverige, finns ändå arten numera så gott som året runt längs västkusten. Fortfarande är chansen störst att stöta på sträckande sulor i samband med västliga höststormar. Men fåglarna kan också stanna upp under dagar eller veckor för födosök på platser med gott om fisk.

 

Något sådant måste ha hänt här, strax söder om Falkenberg där Kattegatt skär in mot kusten och bildar en liten bukt mellan Skrea och Steninge. 20-30 havssulor kom ständigt mot oss i flottiljer från öppet hav. I väl synkroniserade formationer gled de runt bukten varpå fåglarna på nytt försvann ut mot öppen horisont innan de ånyo var tillbaka framför oss för att upprepa proceduren på nytt.

 

Vilka mekanismer som låg bakom uppträdandet just vi Grimsholmen, vet jag förstås inte. Kanske fanns det dunkla baksidor med fäste i klimatförvandlingar och utfiskning. Eller var det bara en frukt av lokalt god fiskförekomst på samma sätt som då Åsnen en gång i tiden gästades av enorma mängder storskrake. Mäktigt och smått surrealistiskt var det i alla fall att kunna stå vid ett näst intill vindstilla och soligt Hallandshav och njuta av de spektakulära fåglarna. Grupper av gamla individer i svart och vitt. Men också tonårsbrokiga subadulter och mörka ungfåglar som gled runt under flyttande tranor och vråkar och vid ett tillfälle dessutom fick sällskap i luftrummet av en sydsträckande blåkärrhökshona. Och jodå, precis som i BBC-dokumentärernas favoritsekvenser, stannade också sulorna vid några tillfällen upp i luften efter att ha lokaliserat sitt byte, varefter de från hög höjd och lodrät störtdök mot fisken som flygande harpuner. Ett skådespel som lär dröja sig kvar länge i minnet och till och med trollband  vår hund Tiksa.


/Mikael Persson

© Copyright. All Rights Reserved.